Mammastress och Dagishets

I morse när jag lämnade Julia på dagis kl 8.30 fick jag lite ont i magen. På dagis fyller man i tiderna för sitt barn varje måndag och jag insåg att Julia hör till de barnen som går längst dagar. Hon går mellan 8.30-16 varje dag. När jag var hemma och var sjukskriven gick hon mellan 9-15 (oftast kortare) och då kändes det perfekt. Men det går ju inte att att hämta och lämna de tiderna när man arbetar och då arbetar jag ändå bara 75 % på kontoret. Sedan arbetar jag hemifrån med mitt eget företag, men det kan jag göra när Julia gått och lagt sig. I senaste numret av tidningen Mama stod det just om "dagishetsen", att man baserar hur bra mamma man är på hur långa dagar ens barn går på dagis. Jag kände igen mig i artikeln, och tänkte att det är väl klart att man kan vara en jättebra mamma trots att ens barn går långa dagar på dagis. Men ändå hänger det dåliga samvetet kvar. Ja, varför är det så? I mitt fall är det ju så att jag vill spendera så mycket tid som möjligt med Julia, och att jag är rädd att missa delar i hennes utveckling. Men också tanken på vad andra tycker och tänker. Tänk om någon tycker att JAG är en dålig mamma, fast tanken aldrig slagit mig att tänka så om någon annan mamma som lämnar tidigt och hämtar sent. Och varför är det bara fokus på mamman? De flesta barnen har ju pappor också... Dessutom trivs Julia jättebra på dagis och Förskolefröknarna är toppen. Men ändå gnager känslan av att inte räcka till i magen.