Det här blir kanske det mest avslöjande inlägget i 30-dagars följetången. För det är bara ett ämne jag snuddat vid tidigare. Jag har stämt av med min pappa innan jag publicerar inlägget.
När min mamma blev gravid med min pappa så var han gift och hade redan 2 barn (mina halvsystrar). Mamma ville gärna behålla barnet (mig) och lovade att ta hela ansvaret. Vilket hon också gjorde. Vi hade det bra jag och mamma. Jag och pappa hade ingen kontakt alls mina första år. När jag blev lite äldre runt 10 år, så började jag fundera en del kring, vem min pappa var, varför har inte jag någon pappa osv? Jag var det enda barnet i klassen som inte bodde med min mamma och pappa. Mamma tog kontakt med pappa och vi träffades någon gång. Under den här tiden fick även min pappas fru veta att jag fanns. Det blev bara en träff. Sedan ingen kontakt igen på många år, tills jag fick Julia och skrev ett brev till min pappa. Jag skickade med lite bilder från vårt bröllop och på Julia. Han hörde av sig direkt, vi träffades för första gången på riktigt för 2 år sedan. Vi åt lunch på Djurgården och gick en promenad. Julia var med och satt i vagnen. Vid den här tiden berättade han även för mina halvsystrar att jag finns. Sedan dess har det rullat på, vi håller kontakten. Jag har varit nere och hälsat på i Frankrike 3 gånger, en gång tillsammans med min ena halvsyster Mia och Julia. De andra gångerna har vi åkt ner hela familjen. Jag tror att vi hittat en balans i vårt umgänge och kontakt. Det var inte helt lätt i början att få en pappa vid 30 års åldern. Vad kan man ställa för krav på varandra? Hur ärlig kan man vara? Det finns ju ingen gemensam historia att falla tillbaka på. Första träffen kändes lite som en anställningsintervju, när man sitter och rabblar allt man gjort. Jag har aldrig känt mig bitter eller arg på min pappa. Kanske tackvare att mamma aldrig pratat illa om honom. Men samtidigt kommer jag nog aldrig riktigt att förstå valen som gjordes då, eller jag kan förstå, men ändå inte. Svårt att förklara :). Jag har blivit väldigt fint mottagen i pappas familj, både av hand fru, mina halvsystrar, kusiner, faster och farbror. Det är ju få förunnat att få en helt ny familj med blodband i vuxen ålder.
När min mamma blev gravid med min pappa så var han gift och hade redan 2 barn (mina halvsystrar). Mamma ville gärna behålla barnet (mig) och lovade att ta hela ansvaret. Vilket hon också gjorde. Vi hade det bra jag och mamma. Jag och pappa hade ingen kontakt alls mina första år. När jag blev lite äldre runt 10 år, så började jag fundera en del kring, vem min pappa var, varför har inte jag någon pappa osv? Jag var det enda barnet i klassen som inte bodde med min mamma och pappa. Mamma tog kontakt med pappa och vi träffades någon gång. Under den här tiden fick även min pappas fru veta att jag fanns. Det blev bara en träff. Sedan ingen kontakt igen på många år, tills jag fick Julia och skrev ett brev till min pappa. Jag skickade med lite bilder från vårt bröllop och på Julia. Han hörde av sig direkt, vi träffades för första gången på riktigt för 2 år sedan. Vi åt lunch på Djurgården och gick en promenad. Julia var med och satt i vagnen. Vid den här tiden berättade han även för mina halvsystrar att jag finns. Sedan dess har det rullat på, vi håller kontakten. Jag har varit nere och hälsat på i Frankrike 3 gånger, en gång tillsammans med min ena halvsyster Mia och Julia. De andra gångerna har vi åkt ner hela familjen. Jag tror att vi hittat en balans i vårt umgänge och kontakt. Det var inte helt lätt i början att få en pappa vid 30 års åldern. Vad kan man ställa för krav på varandra? Hur ärlig kan man vara? Det finns ju ingen gemensam historia att falla tillbaka på. Första träffen kändes lite som en anställningsintervju, när man sitter och rabblar allt man gjort. Jag har aldrig känt mig bitter eller arg på min pappa. Kanske tackvare att mamma aldrig pratat illa om honom. Men samtidigt kommer jag nog aldrig riktigt att förstå valen som gjordes då, eller jag kan förstå, men ändå inte. Svårt att förklara :). Jag har blivit väldigt fint mottagen i pappas familj, både av hand fru, mina halvsystrar, kusiner, faster och farbror. Det är ju få förunnat att få en helt ny familj med blodband i vuxen ålder.
Mamma ställer alltid upp i vått och torrt. Hon är bäst!
3 kommentarer:
Tack för att du delar med dig.
Kramar från kyliga norr
Det var ett personligt och fint inlägg. Jag skulle tro att många av oss har ryggsäckar med historier av olika de slag. Själv fick jag vid ca 13 års ålder veta att jag hade två halvsystrar. Dem har jag aldrig träffat och min pappa hade ingen kontakt med dem alls. Det finner jag som märkligt. Han övergav dem på ett sätt. Hans val dock. Det är svårt att lägga ngn värdering i det då man inte har hela historien.
Hoppas att du får en fin måndag.
Vad lik du är din pappa Anna!
Fint kort på er!! Han påminner faktiskt både till utseende (och klädsel!) om min älskade pappa Hasse :)Vi har tur vi, som har så fina pappor..!! Och verkligen roligt att ni fått kontakt och att du också fick två halvsyrror dessutom (!)... även om jag mer än gärna lånade ut syrran när jag vi var små... ;)
Kram
Johanna
Skicka en kommentar