Självömkan

Idag var jag på en av de miljoner undersökningar som krävs innan behandlingen börjar. Fick bla veta att jag hör till den gruppen i studien som inte kommer att få Avastin. Jag kommer få Herceptin istället under ett år. Känns lite snopet, men det blir säkert bra. Jag kommer i alla fall att ingå i studien med alla dessa kontroller och det känns bra. Sedan var jag på studiebesök på behandlingsavdelningen. Det var hemskt. I alla sängar låg mina medsystrar och såg ut som Pre-Cogs från Minority Report, ni vet filmen med Tom Cruise. Jag tycker så synd om alla som låg där och fick giftet insprutat i kroppen och sedan PANG slog det mig att om 12 dagar är det jag som ligger där. Det kändes som om jag gör vad som helst för att slippa det här. Men det är inte riktigt sant. Jag gör vad som helst för att slippa cancer igen och det här är ett steg. Tur att Julia var med mig idag, annars hade jag nog brutit ihop totalt. Nu rann det bara några tårar nedför kinderna. Fy fasiken vad jag tycker synd om oss alla som måste gå igenom det här. Men visst kommer man väl ut starkare på andra sidan?