1-års ”jubileum”

Idag är det 1 år sedan jag var på första läkarbesöket med knölen och 1 år sedan jag berättade för Thomas att jag hittat ”något” i bröstet. Ingen av oss var särskilt orolig till att börja med. Det kändes helt omöjligt att det skulle vara cancer. Jag hade ju gjort allt rätt. Var inte överviktig, levt hyfsat sunt, fött barn, ammat, var 30 år osv. Men cancer var det… Idag känns det helt otroligt att det tog dem 1 månad att få fram tillräckligt med celler ur knölen. Alla smärtsamma stick och framför allt pendlingen mellan hopp och förtvivlan, var väldigt jobbigt. När jag väl fick cancerbeskedet, den där soliga junidagen, kändes det nästan skönt. Skönt att äntligen få veta. Men det är klart att resan efter varit jobbigt och jag gärna skulle varit utan den här upplevelsen. Men samtidigt så är det så HÄR det är, hur orättvist det än känns. Det känns som om jag åldrats mer under det här året än under de senaste 10 åren. Jag känner mig inte odödlig längre och jag har lovat mig själv att ta tillvara på tiden här och nu. Men samtidigt måste man våga drömma och planera för framtiden. Jag har mina drömmar och jag vill inte kompromissa. Livet är för kort för att kompromissa om det som verkligen betyder något.