Rädd, Räddare, Räddast

Det har inte varit så mycket ”prat” om cancer här i bloggen och det är nog mest för att jag försöker att lämna det bakom mig och har försökt fokusera framåt. Även om jag blir påmind varje morgon när jag tar min hormontablett och var tredje vecka när jag får hormonspruta och Herceptin. Men så hände det som får blodet att isa och illamåendet känns som en klump i halsen. Jag hittade en ny knöl igår. Ca 2 cm ovanför ärret. Jag har nog inte sovit mer än ett par timmar i natt och jag är helt enkelt livrädd. Om inte den här tuffa behandlingen bitit, då är det väl kört? Så hade jag turen att få en tid hos min läkare på onkologen idag på fm. Han fick ett återbud. Jag åkte dit från jobbet, skakade konstigt i kroppen och frös, fast det säkert var 25 grader i bilen. Efter lite kläm och känn, så sa han att det kändes normalt. Förmodligen är det svullnaden efter strålningen som har lagt sig och det jag känner är ärrvävnad under huden. Det är ju inte bara ärr på huden, utan även under huden. De tog ju faktiskt bort en bit stor som en knytnäve från mitt bröst. Efter att jag gick därifrån har jag väntat på att känna lättnad och glädje. Men jag känner mig bara matt och ledsen. Är han verkligen säker? Jag skulle vilja att de går igenom varje millimeter av min kropp och ser efter om det finns minsta spår av cancer. Jag är så trött på att inte lita på min egen kropp och att leva med rädslan av att inte få se Julia växa upp. Jag kommer aldrig att förlåta cancern för att den tagit en liten bit av min styrka och att den gjort mig rädd.