Känslan av att kliva in genom dörrarna på SÖS utan en klump i halsen är nästan obeskrivligt skön. Känslan av att jag är en av dem som vaggar fram mot MVC med magen i vädret och inte hasar mig fram till Onkologen är ännu bättre. Nu är det 3 år sedan första cellgiftsbehandlingen. Kan inte fatta att det gått 3 år, det känns fortfarande så nära men också så avlägset. I morgon blir jag dessutom 1 år äldre, tänk att man FÅR fylla år igen! Jag tackar och bugar mig för Svenska sjukvården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar