Sedan skulle vi träffa läkaren, som genast berömde henne för att hon var så vaken och stadig. Ett riktigt A-barn sa läkaren, sedan skulle hon lyssna på hjärtat och hon lyssnade och lyssnade och flyttade stetoskopet flera gånger. Det kändes som en evighet. Sedan tittade läkaren på mig och sa att hon hörde ett litet blåsljud på Julias hjärta. Hon förklarade säkert 100 gånger att det inte är något som jag ska vara orolig för, eftersom hon utvecklas så fint annars. Det är vanligt och oftast växer det ihop av sig själv. Men vi har i alla fall fått en remiss till SÖS, där vi kommer att få träffa ett specialist team. Bara det låter läskigt. Försöker att intala mig att om läkaren trott att det var allvarligt så skulle vi inte behöva vänta tills i augusti för att träffa det här ”specialistteamet”. Då hade vi väl fått en tid nu?! Hur som helst känns det lite tungt att behöva vänta hela sommaren innan man vet säkert hur allvarligt det är…..
Isabell och Cissi med Julia
Jag kan inte låta bli att pussa :)
